vardagsknark

• Bra lämning på dagis utan gråt och skrik.
• Bra dag hemma i lugn och ro med sol strilande in genom alla fönster.
• Bakade en god äppelkaka till skördefesten som var mjölkfri.
• Sov en stund och vaknade efter lagom länge och var inte groggy utan bara lite mer piggare än tidigare.
• Skördefesten på dagis var fullt med människor som jag tycker om och god mat och bra väder.
• Sen for jag och träffade en hund med matte som jag kanske skall vara dagmatte till. Hunden alltså.
• När jag kom hem hade sambon middagen klar och sen var det en mysig läggning.

Så varför har jag inte blivit riktigt hög på hela dagen? Det var ju de där härliga höstfärgerna tidigare idag som gav mig ett litet buzz men inte annars... Nu måste vi prata ut om det här. Hittar jag felen bara för att jag letar efter dem eller vad är det som fattas?

Lämningen på dagis var underbar MEN ändå finns det där lilla dåliga samvetet att jag lämnar henne på dagis fast jag "bara" är arbetslös och hemma... Jag kan logiskt säga allt det där att hon behöver hänga med jämnåriga och att jag behöver vara för mig själv för att vi skall ha det bra när vi träffas men undermedvetet så har jag dåligt samvete. Att jag inte kan vara allt för henne. Vilket är ju fånigt, för egentligen vill jag inte alls vara ALLT för henne.

Bra dag hemma - MEN gjorde jag verkligen allt jag hade tänkt att göra? Eller satt jag bara av tiden? Jag tror också att det faktum att barnet är på dagis spelar in i att jag inte kan njuta fullt ut.

Kakan var verkligen jättegod - MEN var den inte lite torr?

Jag var verkligen supertrött och tuppluren var underbar MEN varför behövde jag sova på dagen när jag sov så bra inatt? Börjar jag bli lat? Eller varför sov jag inte lite längre?

Skördefesten var trevlig men det var så himla mycket ljud och människor och sen blev det lite strul med min allergi och det kändes jobbigt och jag kände mig som jag var i vägen och besvärlig.

Samtalet med hundägaren var supertrevligt och hunden jättemysig men det var samtidigt som jag borde varit hemma och ätit middag med familjen.

OK, det var inget fel på middagen och läggningen var mysig även om den blev lite försenad.

Så vilka av alla mekanismer är det som slår in här? Den att inte vara tillräcklig och inte kunna vara där för alla hela tiden? Den som handlar om att inte vara besvärlig och inte tro att man är något? För att inte tala om den som säger att det är fult att lata sig och att man skall göra rätt för sig själv? Varför kan jag aldrig vara helt nöjd med mig själv? Klappa mig själv på ryggen och säga att det här gjorde du rätt i... Jag skriver jag men jag är övertygad om att det inte är bara jag som upplever det så utan att det är ett mänskligt fenomen i stort.

Nu skall jag inte klaga men om vi tillsammans skall hitta knarket i vardagen så måste vi ju också hitta det där som hindrar oss från att bli höga? Kanske blir min läxa och tanke till nästa vecka ja vaddå?

Halvhöga hälsningar,

Stina